Världen har genomgått stora förändringar de senaste decennierna. Både globalt och regionalt har omfattande omstruktureringar skett. Arbetsköparna i har övergivit taylorismen. Taylorismen var en arbetsköparstrategi som bl.a. byggde på införandet av standardiserade rörelser, tidsstudier, maximal specialisering och kvantitativa målsättningar för produktionen vilka skulle uppnås genom olika belöningssystem. Detta har påverkat själva grundförutsättningarna för att bedriva framgångsrik klassorganisering. Nu håller industrins särställning på att ersättas av tjänstesamhällets. Tjänstesektorns allt mer dominerande roll är ett grundfundament i posttaylorismen . Gränserna mellan tillverkning och tjänst blir allt otydligare. Arbetet blir mer immateriellt när information och kommunikation spelar en avgörande roll i produktionen. Fabriken har idag inget lager utan “kommunicerar” istället direkt med marknaden via underleverantörer, bemanningsföretag och entrepenadföretag. Produktion och cirkulation är inte längre åtskilda fält utan smälter allt mer samman. Just in time, kundnöjesindex och lean production är ledande ideologier inom snart sett all produktion oavsett om den sker i en restaurang, i ett sjukhus eller i en verkstad. Företag , stat och kommuner lägger idag ut stora delar av sin verksamhet i flera led som istället sköts av entrepenadföretag och underleverantörer. På många arbetsplatser har man även ”privatiserat” personalpolitiken genom att administrationen och kontrollen av arbetskraften sker direkt via olika bemanningsföretag vars uppgift är att slimma och kontrollera hela personalorganisationen. På många arbetsplatser finns det inte bara en arbetsköpare utan flera och där alla aktörer omväxlande ser sig som konkurrenter, kunder och leverantörer inom samma produktionssystem.
Produktionssystemets interna dynamik omformar också arbetskraftens levnadsvillkor och arbetsvillkor. Dynamiken uppstår ur arbetskraftens kamp för en drägligare tillvaro och arbetsköparnas strävan att bemästra arbetskraftens rörelser. Det postayloristiska produktionssystemets dynamik kräver att arbetskraften är foglig och ständigt anpassas till det skiftande produktionsflödet. Arbetskraften tvingas i detta sammanhang att sälja sig till en av produktionssystemets många konkurrerande underleverantörer, entrepenadföretag och/eller bemanningsföretag. Den hårda konkurrensen inom produktionssystemets olika delar pressar ner priserna på produktionssystemets olika delar som i sin tur leder till att arbetskraften skall utföra arbete till så låg kostnad som möjligt dvs. skall utföra fler och fler arbetsuppgifter på kortast möjliga tid under så lång tid som möjligt. Vinstmarginalerna i systemets olika delar kräver i sin tur en ständigt ökad utsugningsgrad från arbetskraften. Förutsättningen för utförandet av arbetet skall i sin tur kosta så lite som möjligt.
Arbetskraftens behov av humana arbetstider, inflytande, hälsosamt arbetstempo, bra arbetsmiljö, dräglig lön, anställningstrygghet, etc, ses i detta sammanhang som kostnader som på alla sätt måste minimeras för att företagen skall kunna hävda sig i produktionssystemets interna dynamik. Arbetskraft som i detta sammanhang kräver dessa kostnader, eller helt enkelt vill fly från arbetet, ses som fientliga element till produktionsflödets stabilitet. Men genom att splittra upp produktionen på olika arbetsköparaktörer minskas arbetskraftens motstånd mot produktionssystemets krav. Detta leder i sin tur till yrkesgrupper ställs mot varandra, att fast anställda ställs mot personal inhyrd via bemanningsföretag, att inhyrda i olika bemanningsföretag ställs mot varandra i konkurrensen att utföra arbete till så låg kostnad som möjligt. I spåren av produktionssystemets uppskruvade arbetstempo följer också konkurrens mellan enskilda arbetare och ökad utslagning av arbetskraft vars hälsa och välmående mals ner av arbetsbelastningen.
Den interna dynamiken och decentraliseringen av produktionssystemet gör också att arbetskraftens kamp inte längre kan rikta sig mot en tydlig fiende utan att kampen istället nu börjar föras direkt mot själva produktionssystemet. Ju mer decentraliserat produktionssystemet blir, desto mindre ansvarskänsla har arbetskraften att upprätthålla systemets interna dynamik. Decentralisering leder istället till apati, flykt och sabotage.
Genom detta skifte görs de traditionella fackföreningarna, och dess lokala förtroendevalda, helt maktlösa då de inte kan ena medlemmar och oorganiserade i en och samma organisation. Istället har de traditionella fackföreningarna blivit ett med produktionssystemet genom att fungera som en förmedlare för köpandet och säljandet av arbetskraft. De traditionella fackföreningarna fungerar nu som en integrerad del i produktionssystemet och ser sig själva som en aktör som köper, säljer och kontrollerar arbetskraft. Det traditionella arbetarkollektivet på en arbetsplats har därför upphört att existera och har decentraliserats till många autonoma arbetsgrupper med olika grad av sammanhållning, normer, attityder och värderingar.
Ur produktionssystemets dynamik skapas således nya förutsättningar för klassorganisering. När produktionssystemet delas upp på olika arbetsköparaktörer minskar också kontrollen över arbetskraften. Produktionssystemet har som sagt inte längre en härskare utan flera. Varken lojalitet till traditionella fackföreningar, eller lojalitet till en allomfattande arbetsköpare, fungerar numera som ett sätt att kontrollera arbetskraftens rörelser. Detta skapar behov av helt nya former av kontroll inom den personalpolitiska administrationen som till största delen har kommit att baseras på en omfattande användning av kunskaper inom sociologi, marknadsföring, ekonomi och psykologi. För att kontrollera arbetskraften måste systemets upprätthållare, dvs. chefer på olika nivåer, ständigt manipulera arbetskraftens känslor och självbilder så att arbetskraften anpassar sig till produktionsflödet. Målet för kontroll är inte längre enskilda arbetare utan arbetsgruppernas dynamik, normer, värderingar och attityder.
Ett exempel på arbetsköparnas nya strategier är deras försök att bryta ner arbetskraftens motstånd genom att introducera produktionsideologier som säger att arbetslagen/arbetsgrupper omväxlande ska se sig själva som kunder och leverantörer gentemot varandra (samt andra aktörer på marknaden). Här syftar strategin till att bryta ner arbetskraftens upplevelse av “professionalism”. På så sätt ska arbetskraften bli mer flexibel och därmed lättare att exploatera. Istället för att leverera en viss tjänst (en handling som kräver viss yrkeskunskap) så ska kunden (dvs elevens föräldrar, trafikanten, patienten, företaget etc) ha en upplevelse av att vara nöjd (vilket bland annat mäts med nöjdkundindex). Yrkeskunskap ersätts av service. Yrkesarbetare blir så massarbetande servicearbetare. Serviceideologin är intressant därför att det är en strategi att omdefiniera själva arbetet för att på så sätt få arbetskraften att omdefiniera sig själv utifrån sin nya kontext. Varan eller tjänsten som ska produceras är nu kundens upplevelse av att vara nöjd. Serviceideologin är här både vägen och målet för hela produktionssystemet. På så sätt så försöker arbetsköparna hela tiden upphäva arbetskraftens strävan efter en drägligare tillvaro genom att skapa en ny produktionsform där denna strävan på något sätt är utdefinierad. Det kan man uppnå genom att skapa nya yrkesgrupper, använda sig av bemanningsföretag, påverka arbetskraften emotionellt etc. Arbetsköparnas användande av individualistiska servicestrategier har fått omfattande konsekvenser. Då denna nya produktionsform i sin tur generar individualistiska serviceideologier som sprider sig i hela samhället.
Arbetskraften, i form av många decentraliserade arbetsgrupper, blir idag trots allt starkare då produktionssystemet i allt högre utsträckning bygger på att arbetsgrupperna har en stark gruppsammanhållning och gemensam gruppidentitet. När arbetet blir mer immateriellt ,genom att information och kommunikation spelar en avgörande roll i produktionen, så ökar också vår möjlighet att påverka arbetskraftens stridbarhet på samma sätt som arbetsköparna och verkställande chefer. Kampen som förs om kontrollen av arbetskraften är således kampen om arbetsgruppernas målsättning, värderingar, normer och attityder. Okontrollerade arbetsgrupper som samarbetar för gruppmedlemmarnas gemensamma intresse av drägligare tillvaro är gruset i den posttayloristiska produktionssystemet. Samtidigt kan kontrollerade arbetsgrupper som arbetar i enlighet med produktionssystemets dynamik ständigt öka arbetstempot till allt högre svindlande nivåer.
Läs gärna de andra delarna i samma serie:
1. Snabba cash
3. Lönedumpning
4. Dammsugning






